to hate a perfect stranger

biografin - eller så började allt.

tänkte göra en liten introduktion/biografi.

vem är jag, mli?
mitt riktiga namn är emelie celestine karlsson (meriläinen). efternamnet inom parentes kan jag förklara nu.
det är min fars efternamn. jag känner honom inte, men jag har träffat honom en gång.

jag var 12 år, jag fick en cykel. (det var det, ett första intryck, från hans sida).

tyckte det kunde varit lite mer, en fika, en middag, men nej, han hade väl fantasitorka och det bästa

han kunde komma med var en slags muta, en cykel. som senare gick sönder : D någon kapade bromsarna.

påtal om det, så ser ni att efternamnet är finskt. jag är finsk, ryss, asiat och svensk.
en gång trodde en att jag var från bosnien. visste inte riktigt hur jag skulle reagera på det, hihi.

men i alla fall, jag bor i en stor stadshåla med cirkus 100000 invånare. jag är då en av alla dem.
rätt coolt va? jag är någon trots allt.

jag är 18 år gammal halvnykterist. det är fint, rätt så fint, att fylla år tidigt på året. men man känns ju lite

hemskt att åldras före alla andra 93or, thumbs down. (fast att vara äldst, har sina fördelar i suppose.)

wellohwell, jag livnär mig på mina dagdrömmar, mina vildaste fantasier, min kreativitet, mina älskade

medmänniskor, all ljuvlig mat, all härlig färsk och medfödd musik, alla äventyr (och lite mer där till).

stadshålan jag bor i har ett ganska så boring namn, den heter Borås. men det är rätt centralt.
det ligger på en perfekt plats i sverige. har göteborg inom räckhåll, västkusten, en bit till stockholm,
tusen mil till norrland, inte så långt ner till skåne. det ligger centralt i sverige. jag är en västgötalänning.
här är jag född, men här tänker jag då inte dö. ska jag dö ska det vara utanför borås, sveriges och europas gränser.

kanske skulle rymden passa mig. någon gång, tro det eller inte, så ska jag, Mli, ta mig ut till rymden.
jag ska döpa en stjärna till Soundfematic och sätta en flagga där med mitt fotografi på.

det skulle bli historiskt. men åter till min hemstad, född här som sagt. frisk som ett nötkärna entrade jag världen.

bor i en 4a med mina stökiga men ändå söta bröder och min mamma.

(jag älskar er, även om ni ställer till oreda ibland, fniss)

jag är en ganska så udda person. jag har min humor, jag har mitt fåniga skratt, mitt irriterande sätt,

mina snea tänder, mina glittrande bruna ögon som alla blir djupt förälskade i

(kan väl överdriva lite, men folk säger att dem är fina). jag är väl bara jag, i ett enda exemplar.

finns ingen annan i hela världen som se rut som mig.

(tacka gud för det, då hade jag tyckt synd om den personen).

mitt självförtroende spökar ganska mycket. jag är inte nöjd med en enda procent av allting som ska göra mig till Mli.

jag kunde haft en finare näsa, större ögon, tunnare kinder, längre ben. face it, man måste acceptera det.
att man är den som man föddes till att vara. insidan, kan man ju mixtra med hur mycket man vill.
(personlighet och viceversa).

självkänslan, är väl lite sisådär. jag behöver ofta bekräftelse från andra att jag är en smula okej.

fast egentligen ska man inte behöva det.

man ska kunna känna; här är jag, jag är fucking unbelivable, jag har drömmar, jag är lite kung, jag är fin,

jag duger precis som jag är, tar ingen skit från någon.
skulle inte säga att jag har såna tankar om mig själv, men mina drömmar har jag ju.

dem ska ta mig någonstans.

kanske bli som Slash, lira gitarr på samma scen som honom. jag har stor respekt för honom och hans

magnifika spelade. Guns var ett av det banden jag växte upp med, och jag lyssnar på dem fortfarande.

författare vore kanske något helt annat? jag har i hela mitt liv fått höra att jag är en makalös skrivare,
i alla fall när det gäller berättelser. ett gammalt talesätt; bara fantasin sätter gränser.
jag ser möjligheter i allting, det mesta, so to speak.

jag tror eller jag har förstått, att det man brinner för, då menar jag verkligen brinner för,
kan ta en så långt i livet, ända upp till toppen på mount everest (om det nu skulle vara så).

jag pluggar för tillfället på Drottning Blankas Gymnasieskola. (sabbade första halvåret, aousch).
jag går inriktigt Stylist där. som många andra. men vissa går spa, det har väl sina fördelar också.
men stylist, det är något jag skulle kunna tänka mig att jobba med, dock är jag socialt handikappad och ganska dålig på att prata. förhoppningsvis växer jag som människa dessa 3 år på DBGY.

jag vill bli mer utåtriktad, lära mig prata, bli starkare i mig själv : D ja det vill jag verkligen.

det har varit ganska mycket strul, från och till, det började 2007 men slutade 2010.
nu värdesätter jag allting på ett annat sätt. men är inte nöjd ändå. ibland tänker jag för mycket.

jag är nog ganska stolt också. jag är bra på att kämpa även om allting blir skit över en dag eller två.
jag ger inte upp, jag är som en mustang som inte går att tämja. sådetså : D

jag vet inte vad andra ser i mig, vad andra tycker om mig. lite random är jag trots allt.
men det är på ett lite charmigt sätt. min charm smittar av sig lite grann. fast det fastnar inte hos alla.
det finns ju haters och lovers, alla har dem, mer eller mindre.

den enda åsikten som spelar någon roll, är den man själv har. om sig själv i alla fall.
(varför kan jag inte lära mig det, gah)

ja, jag har väl också fallit för någon. varit kär, eller kär vet jag inte. jag har ALDRIG haft brutala känslor för någon,

fast såklart att jag haft känslor för folk. det är mänskligt. annars vet jag inte vad.
på senare tid så har det stått still, jag hade fastnat för en viss person, men jag lät honom gå.
(obesvarade känslor, vad gör man då? man går vidare. vart än vägen leder en, bara gå)

första förhållandet hade jag när jag var 15, men det varande 1 månad. knappt det. 
(minns att jag träffade sjukt många killar när jag var 15år-16år.)
sen insåg jag, är det så här det ska vara? jag träffar hellre någon på slumpen.
fast det kommer aldrig hända. nu har jag lovat mig själv att inte bli intresserad av någon.
egentligen så har jag varit singel i nästan 3 år. (har inte haft någon förhållande sen oktober 2008.)

och duktigt som jag är, så håller jag mig oskuld till jag hittat någon jag litar på,

som jag är brutalt kär i och som kanske kan leda till någonting verkligt, någonting stort.

inte bara en kortvarig romans. been there, done that. (tröttnat på trams)

(jag har mitt perspektiv på exakt allting.)

jag är svag för söta saker, som godis, hundar med stora ögon, killar med fint hår, små barn som ikke gråter,
mysiga omfamningar, solnedgångar åt fel håll, vänskapspussar, och så mycket mera.
(till och med disney-filmer, det är nog medfött skulle jag tro)

det var det, biografin över en 18årings korta men långa liv.
tänkte bara att, det skulle vara kul att skriva av sig lite, och berätta lite.
men hur många kommer läsa detta? (det återstår att se)

just det, pussar, cupcakes fyllda med kärlek och kramar till er alla.

(keep on dreaming, drömmarna kan ta er vart ni än vill)

galet, jag känner igen mig så mycket i det du skriver, men så mycket är så olikt mig på samma gång. Jag bor i göteborg, men är halvboråsare om man nu kan kalla sig det, pappa är därifrån och jag har den delen av släkten där. Jag är socialt handikappad jag med, men till skillnad från dig har jag svårt att ha några vänner alls. jag är mest kär i hela världen i någon som är lika kär tillbaka, men på ganska lång distans.. jag går på drottning blanka jag med, fast i kungsbacka och läser mode (som jag hatar). jag fyller 18 idag för övrigt, förlåt för en helt random kommentar från nån random "anonym" men det bara blev så

jag fastnar verkligen för det du skriver,

du skriver så jävla bra. och detta var helt underbar

tidsfördriv under min lektion, haha.

puss